Grannar/Sasiedzi/Neighbours

14 juni – 31 augusti 2008

For an English version, please scroll down) 

RONNEBY

Katarzyna Jósefowicz

Dominik Lejman  

Ronneby Kulturcentrum 

KARLSKRONA

Malgorzata Markiewicz

Julita Wójcik

Helene Hortlund

Annika Ekdahl

Blekinge museum

Agata Groszek

Blekinge museum vån II

Aneta Grzeszykowska

Jan Smaga

Karlskrona Konsthall

Alicja Karska

Alexandra Went

Karlskrona stadsrum/I järnvägstunneln under Stortorget

samt på Karlskrona Konsthall

PLAJ group

Paulina Maksjan

Agnieszka Gajewska

Justyna Kuklo

Lena Majewska

Performance/installation

Blekinge Museums gård

Lukasz Skapski

Fotografi och video

Marinmuseum

Ikoon-kollektivet.

Bownik

Tomasz Cichowski

Lukasz Gronowski

Maja Kaszkur

Jacek Kolodziejski

Ania Loskiewicz

Video

I ett samarbete med Sebastian Franzén och Oskar Olsson från Massma.se skapade massma.se en VJ-variant av Ikoons och Massmas videoverk.

Blekinge museum 

Julita Wójcik

Johannesbergs förskola, Rödeby, Karlskrona kommun

200 virkade och broderade fåglar, ett fågelhus.

Permanent gestaltning

KARLSHAMN

Alexandra Polisiewicz

Wartopia, interaktiv videoinstallation.

Video, fotografi och ett förslag till skulptur

Karlshamns Konsthall

Malgorzata Jablonska

Piotr Szewczyk

Östra Piren/Högskolan i Karlshamn

The New Legends of Karlshamn

Utomhus, i fönster på högskolan, artists’ book, vykort

Manual CC

Instruktioner för nybörjare och avancerade spelare, e-utställning, 0.6 versionen. Fyrtio konstnärer skapade spelförslag.

Manual CC öppnades först som del av Centre of Contemporary Art Znaki Czasu i Torun, ett nytt konstmuseum som invigdes samma helg som Grannar och inkluderade ett virtuellt konstmuseum.

Östra Piren/Netport

Grannar/Sasiedzi/Neighbours

Grannar kan vara inbjudande, besvärliga, glada, tystlåtna, provocerande eller avvisande - men nu är det dags att lära känna dem - våra grannar från Polen. Sommaren 2008 invaderas konsthallar, museer och kulturcenter i Blekinge av polska samtidskonstnärer. De bjuder in till möten runt om i Blekinge med vardagliga, poetiska, fantastiska, sociala, engagerade, humoristiska, rumsliga, politiska utblickar och perspektiv. Konsten dyker även upp på oväntade ställen som ute till havs, i stadsrum och i virtuella världar. Förhoppningsvis väcks nyfikenheten på att resa över Östersjön och se mera.

Kan man sätta en sådan etikett som polsk konst? De utställningar, installationer och projekt som planeras visar inte på någon översikt av den polska konsten. Den polska samtidskonstens scen är alltför komplex och stor för att sammanfattas i några utställningar. Det nationella i sig är inte det intressanta, det är konsten som har huvudrollen. Hela projektet blir mera av ett spektrum av olika uttryck, innehåll och medier. Med avstamp i både den polska samtidskonstens mest spännande konstnärer och

ibland i de olika platsernas identiteter har olika teman för de olika platserna arbetats fram.

Kanske skymtar vi en blandning av Polens speciella historiska erfarenheter, ett land som under historiens gång delats upp mellan andra länder och senare mellan en officiell och privat arena under kommunismens tid? Kulturen har alltid spelat en stark och viktig sammanhållande roll i det polska samhället, ofta skapad i motstånd och motvind. Idag är konsten fri från politiska och nationella förpliktelser.

Några av projekten i Karlskrona inleddes med frågor som berör platsen. Flera av de konstnärer som visar sina verk i Karlskrona har under många år inspirerats av och arbetat med rum och arkitektur i sina verk. Arkitektur i den vida bemärkelsen som också berättar om insidan av husen – människorna som lever, arbetar och använder byggnaderna bakom fasaderna.

Arkitektur rymmer inte enbart rumsliga tankar, utan också t.ex. estetiska och politiska. Städerna i Polen var tidigare fyllda av monotona lägenhetskomplex. Monteringsfärdiga betongblock producerades till hus som byggdes på liknande sätt oavsett stad, traditionella byggtekniker intresserade inte den polska staten på 1950-70-talen. Idag pågår mängder av nya byggprojekt i Polen, samtidigt som betongstäderna är under diskussion i den samtida konsten. Karlskrona planerades och byggdes som en örlogsstad under det sena 1600-talet och dess stadsplanering är fortfarande intakt. Diskussioner om nya byggnader är alltid ett brännbart ämne på grund av dess status som världsarvsstad. Hur kan man bygga nytt och ständigt bära historien med sig? Utgångspunkterna för samtal om konst och arkitektur är olika i de olika länderna.

I Karlskrona blir det också en utställning med de polska och svenska konstnärerna som arbetade på färjan mellan Polen och Sverige som en inledning och start på projektet. Som introduktion till projektet har också föreläsningar om polsk samtidskonst ägt rum hos konstföreningar i länet.

Ett annat utbyte mellan polska och svenska konstnärer blir det när två konstnärskollektiv eller konstnärsgrupperingar möts. De driver båda utställningar på olika platser och i olika media, med allt från film till performance. Den polska gruppens filmer samplas av den svenska till en ny föreställning.

Ett permanent konstverk har också installerats på Johannesbergs förskola i Rödeby, Karlskrona.

Tvåhundra handgjorda fåglar har flugit inomhus och landat på en vägg i allrummet, några av dem kommer att flytta ut med sexåringarna som slutar förskolan. Ett konstverk har också de ”riktiga” fåglarna fått i form av ett fågelhus.

I Karlshamn existerar två världar sida vid sida och ibland tillsammans: småstadsidyllen och Blekinge tekniska högskola som specialiserat sig på digitala media, ljud, film och spel. Konstnärerna i Karlshamn kommer att bygga några broar mellan dessa verkligheter. Om staden är känd som emigranternas hamn till Amerika under 1800-talets mitt, flyttar istället ungdomar hit för att studera idag.

Hur påverkar nya media vår bild av andra människor och av sociala relationer? Lever vi vårt liv i cyberspace istället för på gator och torg? En del av projekten i Karlshamn ser på relationen mellan fysiska och virtuella rum. I datorspel rör vi oss i tillfälliga rum, former som försvinner så fort vi rör oss vidare. Påverkar det våra tankar om rum och rymd?

På femtiotalet fanns en stor tro på teknologins styrka och dess obegränsade möjligheter. Utopiska samhällen skapades och tog form i filmer och tidskrifter. Idag är vår relation till teknologi mera mångtydig. Många av oss i västvärlden spenderar många timmar framför en dator. Det är verkligheten, men den kallas ofta ”overklig”.

I Karlshamn kan vi också ta del av ett virtuellt museum, som invigs som en del av det nya konstmuseet i Torun i vår. Manual CC är ett projekt som drivits inom ramen av Curator studies och under ledning av curator Sebastian Cichocki på Jagiellonska universitetet i Kraków.Det handlar om spelinstruktioner för nybörjare och avancerade som sänts in av olika konstnärer. Besökarna kan göra spel utifrån konstnärernas instruktioner. Projektet har visats i olika former på olika konstmuseer, nu tar det sin väg ut enbart i den virtuella världen och presenteras i Karlshamn.

Kulturcentrum i Ronneby ligger mellan Karlshamn och Karlskrona och utställningen i den stora ljusa hallen kommer att röra sig i gränslandet mellan det metafysiska och det verkliga.

Arkitektur och rum kan användas som rumsliga metaforer för mänskliga relationer och erfarenheter, för våra sociala, psykologiska och privata inre rum. Hur fungerar relationen mellan minne och verklighet, mellan det iscensatta och det verkliga, mellan inre och yttre rum? Hur påverkar en plats dig, eller är det motsatsen, du påverkar platsens innehåll? Förnimmelsen av människor som just lämnat ett rum eller föreställningen om människor någonstans i periferin gör intryck på rummet omkring dig. Existerar människorna verkligen, eller gjorde de det en gång? Vågar du stanna några extra minuter i utställningen för att lyssna på viskningarna? Är konstnärernas verk minimalistiska eller överbefolkade - eller efterbilder av livet? Kan metafysiska och poetiska platser vara synliga i dagsljus?

Grannar/Sasiedzi kommer att fortsätta i Polen, samarbeten är redan påbörjade och flera utbyten börjar ta form.

Tack till alla konstnärer som satsat sitt engagemang i Grannar, tack till alla konstinstitutioner som med stor nyfikenhet gett sig in i projektet, tack alla konstföreningar där eldsjälar kämpar på, tack till de kreativa studenterna på Hyper Island, tack till de polska konstmuseer, gallerier och kulturinstitutionerna som hjälpt till i projektet på många sätt, tack alla samarbetspartners som gjort projektet till verklighet.

Det är en stor glädje att få presentera alla dessa konstnärsskap.

Torun Ekstrand, curator och projektledare

A catalogue in Swedish and Polish/En katalog på svenska och polska, 112 sidor. Introduction in English. Grannar/Sasiedzi/Neighbours

Copyright 2008 © Texts on the artists/ Texter om konstnärerna: Torun Ekstrand

Copyright © Photos, the artists, and some from Stitch together Torun Ekstrand

Copyright © Fotografier, respektive konstnär, samt vissa fotografier Torun Ekstrand

Special thanks to:

Lukasz Gorczyca, Raster Gallery, Warszawa

Bozena Czubak, Le Guern Gallery, Warszawa

Translation to Polish/Översättning till polska: Polska institutet

Translation to English/Översättning till engelska: Nicolas Ellis

Design by/Grafisk form:

Fredrik Twede och Aina-Cecilie Örebech, Hyper Island

Tryckt: Mixi Print, Olofström 2008. ISBN 978-91-976339-3-2

Blekinge museum and Polska institutet in co-operation with

Karlskrona konsthall, Kulturcentrum i Ronneby, Karlshamns konsthall, Karlshamns konstförening, Blekinge Tekniska Högskola, Marinmuseum, Massma, Region Blekinge, Netport, The Marshal of Pomorskie Voivodeship, The Baltic See Cultural Center

Neighbours 

Neighbours can be warm, difficult, cheerful, taciturn, provocative, or aloof. It is high time to become acquainted with our Polish neighbours and during the summer of 2008 the galleries, museums and arts centres in the province of Blekinge will be in invaded by contemporary artists from Poland who are going to invite us to take part in numerous meetings and arrangements. Their many-sided art encompasses everything from the everyday to the poetic, the imaginative, the social, the engaging, the spatial, the political context and the humorous and will turn up in the most unexpected places such as out at sea, in urban locations and in computer generated virtual worlds. It is our hope that these events will make you curious enough to want to go and see more of what is happening on the other side of the Baltic.

It is almost impossible to put a label on Polish art. Contemporary Polish art is far too extensive and complex to be represented in a limited number of exhibitions and the project does not claim to give a comprehensive overview of the present-day state of the arts in Poland. In the project, it should be emphasised that it is the art that is most important. The intention is to provide a wide spectrum of artistic communication, content and media in which any national traits are very much a secondary consideration. Some of Poland’s most innovative and exciting artists have been invited to take part in these events and it is clear that at least some of their inspiration has been taken from locations that are a vital part of the Blekinge identity.

Perhaps their work also gives us a hint of how they may have been influence by Poland’s chequered past, a glimpse of this nation that in the course of history has suffered several partitions and during the Communist period marked divisions between the private and public spheres. The arts have always been a strong and cohesive force in Polish society and often had to work in the face of restraint and repression. Happily, they are now free from all such restraints or nationalistic obligations.

Some of the projects in Karlskrona will open by taking up issues that are directly concerned with locations in the town for architecture and spatiality has served as a strong source of inspiration for several of the artists involved. Architecture, in the broadest sense of the word, also embodies interiors and thus the people who live and work behind the outer appearance of the building.

Architecture is not just the spatial but must take aesthetic and not least, political aspects into consideration. In the post-war period, massive blocks of flats dominated town and city landscapes throughout Poland. Erected with mass-production methods, the Authorities were indifferent to traditional building skills. At present, many new building projects are being undertaken in Poland, whilst for their part artists are using their art to address the question of the soulless post-war housing complexes. Karlskrona was established to serve as Sweden’s principle naval base and to a large extent the layout of the town still follows the original plan drawn up at the end of the seventeenth century. Karlskrona is also listed as a World Heritage Site. As such it is an irreplaceable part of the national heritage and it is always a matter for heated debate in the town when this considerable responsibility must be balanced with the legitimate demand for new construction. It is hoped therefore that the question of the collision of the old with the new, of art and of architecture in the two countries will provide fruitful subjects for discussion.

As an introduction to the project, a number of Polish and Swedish artists have shown some of their work on the ferry that sails daily between Karlskrona and the Polish port of Gdynia. Similarly Art Societies throughout Blekinge have arranged lectures on contemporary Polish art.

There will also be another artistic exchange when two Polish and Swedish artists’ collectives or groups of artists meet and arrange collaborative exhibitions in media that will include everything from films to performance art. The Swedish group will select samples of the Polish group’s films to generate a completely new interpretation.

A permanent work of art has been placed at the Johanneberg Nursery School in Karlskrona.

Two hundred hand-made birds have flown into the main room and alighted on one of the walls. Some of them will later fly out again with the children when they reach six years of age and leave for Primary School. In addition, one of the artists has built a bird table, for “real birds” outdoor.

One side of Karlshamn is that of the idyllic small town. The other is the relatively new Blekinge Institute of Technology, an institute that specialises in digital media, sound, film and games studies. These two worlds live happily side by side and now the artists from the project hope to create bridges between the two realities. At the end of the nineteenth century the town was mostly known as the port from which emigrants left for a new life in the United States, but today young people come both from home and abroad to Karlshamn to study at the College.

The question is to how these new forms of communication affect our perception of other people and our social relationships. Is it so that we now live our lives in cyberspace instead of having our social contacts on the street or in the park? A part of the Karlshamn project will examine the connections between physical and virtual space. In computer gaming, we exist in a temporary world, constructed of forms that disappear the moment we continue our game. Does this influence the way we think about room and space?

During the 1950’s there was a boundless optimism regarding the limitless prospects that were to be opened by the wonders of science and technology, and magazines and films were full of proposals for futuristic utopian societies. Today when many of us in the industrialised West spend hours in front of a computer, our attitude to technology is more ambivalent. This is today’s reality, even if we often protest that it is “unreal”.

In Karlshamn you will be able to visit a virtual museum, which was inaugurated this spring as a section of the new Art Museum in Torún. The Manual CC project is a module in the Curator Studies programme and is lead by Curator Sebastian Cichocki from the Jagiellonian University in Krakow. The Manual CC provides virtual instructions created by contributing artists and under the guidance of these artists, visitors can devise their own games, both at beginners and advanced levels. The project has been shown in various forms at a number of Art Museums and it will now take a step out into the virtual world and be presented to the public in Karlshamn.

The Community Arts Centre in Ronneby, roughly halfway between Karlshamn and Karlskrona,

is a spacious art gallery where the exhibition will be felt as hovering somewhere in the borderland between reality and the metaphysical. Architecture and space can be employed as spatial metaphors for human experience and relationships, for our social, psychological and private inner rooms. How then, does the relationship between memory and reality, between the staged and the real, between outer and inner room, work? How does a certain place affect you? Is it you who projects your own thoughts and impressions on that place?

The perception that when people leave a room or the sense that people somewhere in your periphery leave the hint of a ghost image in the space around you: do these persons really exist or have they once existed? Do you dare to stay for a few extra minutes at the exhibition to listen to the whispers? Are the works of these artists minimalist or overpopulated? Is it possible for a metaphysical or a poetic room to be visible in daylight ?

It is our hope that the Neighbour project will continue in Poland. We have already started to work with colleagues in Poland and a number of co-operative ventures are beginning to take shape.

Finally, to all those artists who have given so much commitment to the Neighbour project, to all the organisations involved in the Arts, at first curious but then ventured to take part in the project, to all the enthusiasts in the Art Societies who battled on, to all the creative and imaginative students at Hyper Island, to all those art museums, art galleries and cultural organisations in Poland who gave their support in so many ways, to the Polish Institute in Stockholm that has done so much to promote Polish art in Sweden, to all those who collaborated in this joint partnership and made this project possible, to all these people our heartfelt thanks.

It is a great pleasure for me to be able to present this exciting manifestation of artistic creativity.

Torun Ekstrand

Curator and Project Director for the Neighbour project 

Aneta Grzeszykowska och Jan Smaga

Insidan blir utsidan i Aneta Grzeszykowskas och Jan Smagas skulpturala och fotografiska objekt som handlar om rum, minnen, tid och perspektiv.

En byggnad döljer ofta sin insida, det vi ser är den yttre fasaden med fönster och dörrar. Några döljer husets ”ögon” med gardiner, andra öppnar upp med stora glasade partier. När rum används och bebos är de laddade av människor, rörelser och minnen. Sakerna är laddade genom sina ägare, de berättar historier och betyder så mycket mera än det vi bara ser. När människor flyttar ut försvinner magin och mystiken, rummen återgår till att bara vara rum. Aneta Grzeszykowska och Jan Smaga vänder på begreppen och vränger byggnaders insidor till utsidan. Huset är en klassisk symbol för människan och hennes inre och vi använder gärna rumsliga metaforer för att beskriva hur vi upplever något, våra inre rum t.ex.

Aneta Grzeszykowska och Jan Smaga arbetar med konstruktioner som handlar om rum och rymd, om tid och minnen. Som när man står inomhus och fönstrets speglingar reflekterar husets inre, fast på den ”yttre” världen.

Under flera år dokumenterade Aneta Grzeszykowska och Jan Smaga YMCA:s sportanläggning i Warszawa. De fotograferade alla utrymmen, väggar, golv och tak, detaljer och helheter tagna ur olika perspektiv och vinklar. Sedan har de sprättat ut rummen och formerna, de har förstorat, förminskat och förvridit dem. Därefter har de ordnat på nytt, strukturerat och systematiserat samman delarna på andra sätt och monterat ihop allt till en byggnation, en skulptur eller en disfunktionell maskin. Tredimensionellt blir platt, centralperspektivet skevt och rummens förändringar och förskjutningar framkallar en overklighetskänsla. Liksom minnet har en förmåga att förändra rum som nyss var bekanta, ställer verket frågor om det som en gång var.

En övergiven simhall fotograferades på samma detaljrika sätt och kombinerades på nytt sätt i en serie ljuslådor. Materialiteten är påtaglig i de olika kakelplattorna som återges. Väggar och golv upplevs som om man såg dem ur olika perspektiv och väggarna får en extra dimension av igenomtränglighet. Något smutsiga färgtoner och en hemlighetsfull och nästan kuslig stämning ruvar över de folktomma platserna.

Tre inbjudande lysande skulpturer som alla har mönster och färg från en pool fungerar som en slags invertering av den öde simhallens pool. Det är som om vattnet som saknades i den övergivna simhallen har samlats in och fått nya former i verket ”Vatten”. Ett objekt hänger på väggen, två ligger på golvet. En är rund, en rektangulär och en mera oregelbunden i formen, nästan som en surfingbräda. Ytorna är inte plana utan lutar i olika riktningar. De kom till efter att Grzeszykowska och Smaga sett tre stora swimmingpooler i Warszawa i fågelperspektiv. Flytande, rinnande, porlande, forsande – vatten är flyktigt och oberäkneligt men infångat här till påtagliga objekt.

I biografrummet visas Aneta Grzeszykowskas video ”Black” som kan sägas vara ett oändligt svart hål och en naken kvinna i samspel eller opposition. Människans begränsningar och

och möjligheter spelas upp i en existentiell mardröm utan slut.  

Grzeszykowska och Smaga tidiga samarbete var ett projekt där de med precision och detaljskärpa dokumenterade tio lägenheter i Warszawa. De fotograferade rummen ovanifrån och komponerade sedan samman dem i datorn till överrealistiska bilder. Oftast är ingen hemma, men spåren efter dem syns i den obäddade sängen, maten i grytan, pappret i toaletten osv. Likt voyeurer granskar vi deras tillvaro men kan inte låta bli att undra om de verkligen finns. Är det hela en konstruktion?

Katarzyna Józefowicz bygger och ordnar komplexa strukturer eller skulpturer i olika pappersmaterial. Små små delar som sammansatta blir till ny arkitektur som manar fram bilder av

tid, minne och ett nästintill maniskt upprepat och tidskrävande arbete.

I Östeuropa innan murens fall var människor tvungna att spara på allt möjligt eftersom vardagsvaror var sällsynta och varubristen stor. Av nödvändighet behövde saker kanske användas igen, få en ny funktion i ett annat sammanhang. Författaren Slavenca Draculic skriver om sparandet som ”nationalsport” i de kommunistiska systemen. Katarzyna Józefowicz använder det papper vi lämnar till återvinning i sina verk. Tidningar, reklamblad och kartonger som en gång haft en annan funktion är byggstenarna i hennes verk.

Under Sovjetregimens tid skapades stora monument för breda paradgator och torg. Katarzyna Józefowicz minskar formaten på sina skulpturer till mera mänsklig skala. Hon tar makten över hus, lägenheter och rum och skapar en egen ordning och struktur. Den fysiska närvaron av konstnären är påtaglig, hon har i tålmodiga och tidskrävande arbeten byggt, limmat, skurit, klippt, flätat eller vikt papper efter papper.

Katarzyna Józefowicz har skapat ett rum av tidningspapper som flätats samman till gråtonade väggar. Verket ”Rum” ger en mäktig känsla av förgängelse, av tid och människor vars minnen blir allt mera vaga för varje dag som går. Nyhetsstoff som är bortglömt några dagar efter publiceringen. Alla människor, nyheter, historier som i lager på lager ryms i dessa väggar.

skapar en säregen magi. Repetition och massverkan blir viktiga komponenter i både hennes arbete och konstverket. Ett rum i en lägenhet kan vara skydd och trygghet eller ett sätt att avskärma sig från andra. Vårt personliga rum, vårt upplevda rum och det imaginära rummet är alla delar av samma upplevelse. Är rum rymd eller rymd rum?

De prefabricerade standardiserade betongelementen som göts på otaliga fabriker från 1950-talet och framåt i Polen var grunden i de hyreshusområden som växte fram och blivit sinnebilden för polsk arkitektur. Lägenheterna var standardiserade i olika mått, ett hushåll med en person hade vissa maxmått för sin lägenhet osv.. Avsaknaden av tanke på människors möten, kreativitet, liv, glädje och passioner avspeglar sig i att det inte fanns unika mått.

Tvåtusen små kuber fyller golvet i Katarzyna Józefowicz´verk ”Spel”. Hon använder sig av en standardiserad grundform och bygger upp en matta eller en slags arkitektur av dem. Grundfärgerna rött, blått och gult dominerar i de olika kuberna som byggs upp i ett konkret mönster direkt på golvet. Ordningen på klossarna är redan raserad på vissa håll. De massproducerade reklambladen är något som hon använt sig av när hon klippt, vikt och limmat dem runt varje kloss som en slags besvärjelse och moteld mot alla erbjudanden om konsumtion man får varje dag. Hur många erbjudanden om fördelaktiga inköp av hushållsmaskiner, möbler eller matvaror har landat i Józefowicz´ brevinkast? Samtidigt ställer hennes verk frågor om konsten som vara i det lockande ljusskenet av biennaler och konstmässor, en konstmarknad som var obefintlig i det tidigare kommunistiska systemet. Är publiken kunder och inte medskapare?

Den lekande människan, Homo Ludens, skrevs av den holländska kulturhistorikern Johan Huizinga 1938. Han menade att lusten att leka var drivkraften i hela människans, kulturens och samhällets utveckling. Enligt honom var det inte de ekonomiska omständigheterna som var grunden till utveckling. Katarzyna låter oss vara delaktiga i byggprocessen i sitt verk, ”Spel” inbjuder besökaren till att ordna på sitt eget sätt men utifrån hennes spelplan. Måste vi följa spelets regler eller kan vi göra en ny stadsplan. Vill du skapa ordning, en ny geometri eller osymmetri? Verket blir en slags motsats till de gråa hyreshuskomplexen i sina monotona rader.

Möjligheterna är oändliga, leken kan börja. Behöver vi veta reglerna?

Fresker eller video-muraler av människor i stora grupper har Dominik Lejman arbetat med under många år. I slutet av 1990-talet började han göra videoprojektioner på målningar som verkar i flera sammanhängande transparenta lager av rum och tid. Ibland blir du som betraktare involverad i verket.

Existentiella och filosofiska frågor om människan som individ och gruppvarelse är utgångspunkten i många av Dominik Lejmans verk. Vi kan tycka att det är bekvämt att tillhöra en grupp och längta efter att vara en del av den, vi möts och blir del av varandras liv. Samtidigt lever vi våra egna liv, i vår egen lilla kokong, upptagna av oss själva i ett samhälle som uppmuntrar egot. Vi speglar oss i bekräftelser likt en Narcissus. Kan man verkligen möta en människa till fullo, förstå varandra, röra varandra på djupet? Elias Canetti skrev i ”Människans provins. Anteckningar” att livets gåta är en social gåta och att ingen är den på spåren. Att det inte finns något som absolut ensamhet. Du kan bara vara ensam om du har människor väntande på dig på avstånd någonstans.

I Dominik Lejmans video-muraler åker skidåkare nedför en backe, flyger hängflygare över väggen eller utövar människor andra sport- och fritidssysselsättningar där var och en styr i sin egen riktning. De transparent vita och fritt svävande figurerna är projicerade i dagsljus på stora väggytor som gör att de blir en del av arkitekturen och rummet. De suggestiva rörelserna lockar betraktaren. Människorna är nära varandra hela tiden, men har inte någon kontakt, istället ser vi mängder av anonyma människor inneslutna i varsin bubbla.

I den långa video-muralen ”Share the sign of peace” ser vi rader av människors ryggar, snett ovanifrån i fågelperspektiv. De står stilla och med jämna mellanrum vänder alla sig mot någon person som står nära dem i ett hav av långsamma gester. Upprepningarna skapar en slags monotoni och tillsammans utgör alla dessa människor till slut bara ett slags mönster. Agerar de enligt regler och etikett, enligt något lagbundet? Interaktionen mellan människorna blir till ett slags rum eller arkitektur i sig.

Vi tar del av den ritual i den katolska mässan där man ger varandra fridstecknet. Den katolska kyrkan har en stark ställning i Polen. Om den under kommunismen stod för motstånd och försvar för t.ex. den konstnärliga friheten, debatteras idag dess intolerans, censur, maktstrukturer och auktoritet. Ritualer har ofta funktionen att se till att människor håller ihop i samexistens. I Lejmans verk har liturgin blivit tom och utan innehåll, när ord och rörelse saknar mening. Må frid vara med dig. Med dig också. Tecknet förpliktigar inte till några personliga åtaganden. ”Share the sign of peace” blir en mental projektion av livet i dystopisk anda, eller som Dominik Lejman säger, en fresk av likgiltighet.

Lejman arbetar med att föra samman måleri, teknik och film i rum där verken smälter ihop med både arkitekturen och de människor som rör sig i utställningen. Han försöker frammana en närvaro och kontakt mellan besökarna i det fysiska rummet och den digitala immateriella projektionen. Stäng inte av ljuset, utan visa den teaterscen som är livet.

I ”Breathing cathedral” under en midsommarnatt gjorde han sin största installation, då han lät de gotiska valven andas och röra sig i långsamma andetag. I ett annat verk för barnsjukhus runt om i Europa projicerade han en mängd filmer av exotiska djur. Flamingos rör sig på toaletten, en leguan springer över golvet och en uv flyger iväg i drömliknande vita sekvenser. Poesi, förgänglighet, tid och rum väcks också till liv i de verk som blandar in klassisk konst som Bernini, Piero della Franscesca, Mantegna eller franska barockträdgårdar. 

www.lejman.pl

Alexandra Polisiewicz

Hur hade Warszawa sett ut om Stalin och Hitler kunnat genomföra sina utopiska planer för arkitektur och gatunät bredvid varandra? Alexandra Polisiewicz har skapat en virtuell rekonstruktion av detta i sitt verk Wartopia, som är ett av flera verk med politisk laddning som visas i Karlshamn.

Två olika utopier, två olika synsätt på samhället och dess organisation och en tro på arkitekturens makt att gestalta dessa tankar. Nazisterna planerade en helt ny stadsbyggnation för Warszawa under andra världskrigets första år och som en del av Tredje Riket där inga judar, mentalt efterblivna eller homosexuella ingick i planerna. Under Stalins totalitära tid 1949 och framåt ritade man på arkitektur och stadsplan i socialismens och socialrealismens anda.

Alexandra Polisiewicz gjorde research på de båda planerna för Warszawa och skapade en virtuell rekonstruktion av dem båda sida vid sida. Det finns en del likheter mellan de båda planerna.

Som besökare kan du ta spelkontrollen och navigera dig runt de öde gatorna.

Tyska influenser skulle ha skapat en ordningsam och prydlig stad med vakttorn, medan Sovjetidealet var att skapa byggnader av imponerande storlek, en arkitektur som skulle överväldiga människor, skrev Bózena Czubak i den bok som gavs ut i samband med den första visningen av projektet på Le Guern i Warszawa.

Är Polisiewicz verk en dystopi, ett dataspel, ett maktspel eller en guidad stadsvandring genom historiens värdelandskap?

I en tidig animation omformade Alexandra Polisiewicz trafik och människor på Johannesgatan

i Katowice till en nästintill abstrakt mandala i rörelse. Här använde hon sig av golvmosaiker av labyrinter som man finner i en del gotiska kyrkor, och som kallas ”livets väg”. Verket berättade inte bara om gatan och dess tillfälliga gudstjänster, utan också om Johannes döparens uppenbarelse om den gudomliga staden Jerusalem som kom ner från himlen.

Utopiska samhällen är något som Polisiewicz arbetat med i flera verk och i detta arbete har hon sällskap av andra konstnärer och arkitekter i konsthistorien under 1900-talet.

I ett fotografi möter vi sexton cirkelformade mönster i varma röda och kalla blåa färgtoner.

Minimalistiska, abstrakta kompositioner med associationer som kan göras till t.ex.

Hilma af Klint och hennes nonfigurativa målningar från seklets början där de

geometriska formerna och matematiken skulle visa på en andlig värld. Snart blir man varse att det är mera konkreta och materiella former Polisiewicz använt sig av. Under sin tid som Iaspis-stipendiat i Stockholm fotograferade hon eldrör och kanonmynningar utanför Armémuseet. Trofépjäserna erövrades när Sverige krigade i Europa. De svenska härjningarna i Polen på 1600-talet kallades Potop, den svenska syndafloden. Fred och försoning, aggression och vänlighet, öst och väst – är vad Polisiewicz säger att hon arbetat med i verket Power of mandala.

Cirkeln eller mandalan är en form som Alexandra Polisiewicz återvänder till i sina kalejdoskopiska animationer. Både Polisiewicz filmer och en mandala målad med sand är förgängliga bilder som lockar till sig både det onda och goda och blir en slags uppbruten spegling av världen. Polisiewicz blandar bilder från olika nyhetsmedia, krig, religioner, politik, genus och gör dem till pulserande ornament och dekoration.
www.leguern.pl

Lukasz Skapski

 dokumentärfilmer och i en serie fotografier kan vi följa Lukasz Skapskis undersökning och dokumentation av olika husbåtsprojekt i Skandinavien och i Amsterdam. I projektet Arkar som visas på Marinmuseum kan vi se olika flytande hem och lyssna på byggarnas drömmar och längtan om alternativa sätt att leva.

Lukasz Skapski har vandrat längs kajer i Skandinavien och Amsterdam för att dokumentera husbåtar. Vi möter allt från skrangliga hemma-byggen till modernistiska funktionella husbåtar och segelfartyg utan rigg. Konsthistorien vimlar av porträtt av segelfartyg med hissade segel och bestämd kurs. Marinmålare har sedan 1600-talet målat segelfartyg på stormiga hav, ett måleri som varit sin egen genre under flera hundra år, sedan de första målningarna utfördes i Nederländerna.

I projektet Arkar ligger båtarna förtöjda i hamn och ser inte ut att kunna förflytta sig alls, men drömmen om att kapa förtöjningarna och ge sig iväg ligger inrymd i idén om husbåten. Längtan och visionen om hur man skulle kunna leva, ungefär som en modern Huckleberry Finn i Mark Twains roman som njuter av friheten som floden får symbolisera. De båda huvudpersonerna färdas i långsam takt nedför floden och har tid att prata och filosofera.

Är det bara ett annorlunda sätt att bo på? Eller en önskan om att få bo vid vatten som så många bär på? Är det möjligheten att kunna ge sig av, att lämna vardagslivets rutiner? Lukasz Skapskis projekt skildrar fantasifulla skapelser gjorda i bygglädje och vi får möta de tankar och vedermödor som ligger bakom husbåtarna.

Projektets titel anslår en högtidlig ton, myten om arken och syndafloden är vida spridd. Arken kan symbolisera skydd, vara bärare av livet och den kvinnliga principen, ”arken på vatten är jorden som flyter på världsalltets ocean” kan man läsa i J.C. Coopers bok om symboler.

I Amsterdam är det långt över tvåtusen familjer som bor på husbåtar och där finns både lyxiga varianter, liksom nästintill fallfärdiga som ser ut att kunna sjunka ner under vattenytan när som helst. Där finns ett gammalt plåtbåtskrov hopsatt med en modern trävilla, en överbelamrad båt fylld av odlingar i blomkrukor eller minimalistiska formexperiment. Modern genomtänkt arkitektur eller ett hopplock och sammelsurium av fynd som växt fram del för del, utan tanke på helhet. Små motorbåtar kan ligga förtöjda vid husbåtarna, en båt har t o m bil på taket. I Skandinavien har Skapski funnit allt från stora villor som husbåtar till den rymdkapselliknande skapelsen som berättar om lusten att göra något helt annat än det traditionella.

I ett tidigare projekt reste Lukasz Skapski runt i Polen och dokumenterade traktorer som lantbrukare konstruerat av olika delar. Både upphovsmännen och traktorerna fotograferades.

Eftersom det var nästan omöjligt att skaffa en traktor i det socialistiska Polen, skapade systemet istället uppfinningsrika tekniker i en gör-det-själv-anda. 

http://lukaskapski.blogspot.com

Alicja Karska och Alexandra Went

Med poetiska tillägg eller ömsinta renoveringar av slitna platser gör Alicja Karska och Alexandra Went interventioner i olika städer. Nu har turen kommit till världsarvsstaden Karlskrona.

Platser bär på olika minnen och historier, något som Alicja Karska och Alexandra Went är lyhörda för och brukar ta vara på i sina verk. De gör små tillägg, ingrepp eller poetiska förskjutningar i de rum vi brukar kalla de offentliga rummen. Osynliga eller nedgångna platser har synliggjorts i olika interventioner och ingrepp i den befintliga miljön, främst i nedslitna områden i det forna Östeuropa. Nu är det Karlskronas tur, här finns utmaningen i världsarvets byggnader som konstnärerna fann alltför vackra för att arbeta med. De ville koncentrera sig på något mera undanskymt eller bortglömt. Kan konsten göra någon skillnad, och hur går man tillväga, genom att tillägga, ta bort eller förtydliga?

I slutet av 1880-talet sprängdes en två kilometer lång järnvägstunnel under Stortorget och Amiralitetstorget i Karlskrona. Örlogsvarvet hade många transporter och behövde kunna lasta av de transporter som kom via järnvägen till Karlskrona på plats. Det var arton år sedan man lade ner denna bana. Den mörka och hemlighetsfulla gången går under en stor del av stadskärnan, men är stängd för genomgång även för gångtrafikanter idag. Nu installerar Alicja Karska och Alexandra Went ett hemlighetsfullt blinkande ljus i tunneln. Med inspiration i de synliga fyrarna i staden kommer signaler att sändas från underjorden. Om en fyr ska ge tydlig vägledning för sjöfarare ute till havs kommer Went och Karskas installation att sända mera dubbeltydiga signaler.

Alltsedan de gick ut konsthögskolan har Alicja Karska och Alexandra Went ofta arbetat tillsammans i sina installationer och filmverk. De förvandlade ett torg i Bryssel till en stor teaterscen med hjälp av ett enormt rött draperi på Operans fasad. På så sätt förstärkte de idén om torget som scen för alla mänskliga relationer och det blev en installation som påverkade hur folk

betedde sig i stadens rum. Byggnadens ”insida” hamnade i offentligheten på byggnadens utsida,

liksom i ett annat projekt i Slovakien där de fotograferade den efterlämnade inredningen och sakerna i ett övergivet hyreshus som haft en affär i nedre våningen. Även detaljer i fasaden dokumenterades. Dessa fotografier monterades i de ljuslådor som tidigare använts av affären som reklamskyltar på husets fasad och dessa renoverades för projektet. Minnet av människorna som en gång använt byggnaden lyftes fram med poesi och lyste på stadens medborgare om nätterna.

De har byggt små små växthus som de placerade på trottoarer, som skydd och vård över de sprickor där oönskat ogräs ständigt sticker upp i trots mot städernas planerade ordning. I ett tidigt filmprojekt, Spatial planning and organisation, använde de sig av en övergiven halvfärdig byggnad utan väggar. En gång var det någons dröm om ett hotell, men byggnaden blev aldrig färdig, byggarbetet stannades upp halvvägs av okänd anledning. I sin film anländer konstnärerna samtidigt med de byggarbetare som river ner betongblock och balkar. De var klädda som gammaldags hotell- eller hembiträden med bl.a. vita förkläden. Konstnärerna organiserade en aktion där arbetet på ett hotell med bäddning, städning och annan service för en stund blev verklighet. 

www.karska-went.info

Ikoon

Bownik, Tomasz Cichowski, Lukasz Gronowski, Maja Kaszkur, Jacek Kolodziejski, Ania Loskiewicz

Legender från Karlshamn kallar Malgorzata Jablonska och Piotr Szewczyk sina konstprojekt i Karlshamn. Längst ut vid havet, på Östra Piren och i högskolans fönster och lokaler kan man finna dessa berättelser i olika material och tekniker.

När man hör ordet legender associerar man först till sägner om alver, demoner, troll och enhörningar i fantasins utmarker. Malgorzata Jablonska och Piotr Szewczyk letar snarare vardagliga historier om och från människor, platser eller saker i Karlshamn. Sedan skapar de nya sagor för dagens Karlshamn.

Under våren har de besökt Karlshamn och vandrat runt, haft planerade och oplanerade möten med människor, funnit historier i tidningar, på antikvariat, museum och på Blekinge tekniska högskola där de arbetade med studenter på programmet crossmedia och upplevelseproduktion. Under våren har de sedan arbetat vidare med att gestalta några historier som konstverk och ger dem som en slags gåvor tillbaka till Karlshamn. Konstverken visas i anslutning till de platser som har anknytning till historierna. Fiktion blandat med verklighet och lek med allvar.

Är det viktigt att veta vad som är vad?

Idag kan man förflytta sig i realistiska och tredimensionella rum i datorn, rum som försvinner när vi går ut ur dem. Vi närmar oss verklighetsillusionen i datorgrafiken och agerar i videosamtal och möten via datorn på ett naturligt sätt, som om vi satt bredvid

varandra i verkligheten. Malgorzata Jablonska använder sig istället av något som liknar den kantiga grafiken från datorns 80-tal. Hon plattar till perspektivet och gör det subjektivt för att förstärka sin egen ordning, utanför den nya grammatikens regler. De grundläggande rutorna och cirklarna skapar en egen geometri som i collage med fotografier och texter bildar berättelser utan varken början eller slut.

Hennes examensarbete från konsthögskolan utgick från cirkeln som form och cirkeln i vetenskapen. Cirkeln undgår både tid och rum symboliskt och blev ett återkommande element i hennes bildserier från händelser i lägenhetsområden i en mindre stad. Jablonska arbetar med animationer, spel, multiplar, ljud, film, skulptur och relationella verk. Tillsammans med Piotr Szewczyk öppnande hon en utställning på en CD med kod, utifrån en verklig lokal som utställningens curator Sebastian Cichocki valt. Space is the place, hette utställningen och om man inte besökt det virtuella galleriet innan slutdatum, kom man aldrig in. Inuti verket rörde man sig i en slags hypertext, fastän med bilder.

Från 1800-talets mitt var Karlshamn samlingsort och delmål på utvandrarnas väg till Amerika. Över en miljon svenskar emigrerade till ett land som behövde deras arbetskraft. Piotr Szewczyk ville vända på idén om Karlshamn som utvandrarnas stad och funderade över vilka som invandrar eller mera tillfälligt flyttar hit idag. Idag är Sverige ett helt annat land än det fattiga 1800-talslandet och nästan en miljon svenskar är födda i annat land. I ett skulpturalt självporträtt tillsammans med Malgorzata Jablonska hastar de båda mot Karlshamn och får symbolisera den tillfällige inflyttaren. De samtalar med skulpturen i hamnparken, Vilhelm Mobergs romanfigurer Karl-Oskar och Kristina, där Karl-Oskar står ser stelt ut över havet, medan Kristina vänder sig om. Szewczyks par påminner om vägskyltarnas estetik, där skyltarna står för något vi kommit överens om och som vi snabbt ska uppfatta. Är det en upplysning, ett påbud eller en hänvisning till hur vi ska ta oss vidare? Skulpturen får vi tolka utifrån vår egen tid och kultur. I ”Nybyggarna” av Moberg kan vi lyssna på ett samtal som egentligen handlar om Kalifornien, men får handla om Karlshamn idag:

– Du, Robert. Det där med guldet, var ligger det nånstans? (...). – Jag menar, vet du precis stället? – Nej, inte precis. Vi får leta, fråga oss fram. – Ligger det utspritt eller på samma ställe? – Nej, det ligger utspritt.

www.jablonska.com

Julita Wójcik

200 handgjorda fåglar flyttade in till Johannesbergs förskola i Rödeby i vår. De ser ut att ha flugit i ett fågelsträck och landat på en av de höga väggarna i barnens allrum. Utomhus installerade Julita Wójcik också ett fågelhus.

Polska och svenska nötväckor och en och annan blåmes fyller en vägg på förskolan. Julita Wójcik

har virkat, stickat och broderat fast näbb och ögon på tvåhundra fåglar. Verket är gjort till Karlskrona kommun som ett delvis permanent konstverk. När våren kommer och sexåringarna ska sluta förskolan får de välja en fågel som följer med dem hem. Några fåglar kommer alltid att stanna kvar på förskolan som barnen kan återvända till.

När det allt varmare klimatet gör att ”riktiga” fåglar missar de naturliga matperioderna oroar sig fågelexperter för att många fåglar kommer att försvinna och fågelsången att tystna. På Johannesbergs förskola kommer de alltid att vara inbjudna och välkomna från och med nu.

Julita Wójcik. Hon har byggt en avskalad version av förskolan i trä och placerat den utanför barnens fönster mot skogen och de stora stenblocken. Här kan barnen spana in sina gäster.

Under några år ställde Julita Wójcik ut fågelhus utanför konstmuseer runt om Östersjön och i Ryssland. Hon byggde kopior av konstmuseer på de olika platserna i liten skala. Dessa placerades sedan utanför samma museer som fågelhus. Julita Wójcik tog bort högtidligheten i monumentala konstmuseer genom att bjuda in småfåglarna utanför till ett eget museum fullt av mat. Projektet ”Feed the bluebirds” blev ett annorlunda sätt att diskutera och avdramatisera konstmuseer.

I flera utställningar har hon tidigare låtit virkade och stickade fåglar av olika sorter flytta in på gallerier och museer. Det polska hantverket har inte värderats högt under det senaste decennierna. Inte heller i Sverige har det haft lika social status att virka eller brodera på sin fritid, den spenderas helst på golfbanor och i slalombacken. Vardagens slit med att få ihop mat och andra nödvändigheter tog mycket plats under kommunismens tid och den radikala konsten var inte intresserad av vardagen under åren efter murens fall i Polen.

Fåglar representerar en sorts frihet – de kan när som helst lyfta från marken eller grenen och flyga iväg. När det är dags för Johannesbergs förskolas sexåringar att börja skolan får en av fåglarna flytta med dem, medan några fåglar flyttar in för att stanna och som barnen kan återkomma till. Fåglarnas hus finns alltid kvar.

Konsthistorien är rik på fåglar och naturskildringar i Skandinavien.

I konsten kan man finna fåglar i t.ex. Bruno Liljefors målningar; i bröderna von Wrights detaljrika

akvareller och fågelplanscher eller i Öyvind Fahlströms ljudverk då han på 60-talet hämtade inspiration i hur ornitologer översatte fåglarnas läten till ord och gjorde sitt eget ljudverk utifrån detta och skapade språket ”fåglo”.

PLAJ

I ett transparent rum byggt som en tillväxt på Blekinge museum genomför gruppen PLAJ

en aktion som innehåller både måleri och dans.

Fyra unga konstnärer, tre målare och en dansare, intar en del av innergården på Blekinge museum. Inuti ett specialbyggt rum utan tak och med väggar av plexiglas arbetar Paulina Maksjan, Agnieszka Gajewska, Justyna Kuklo och Lena Majewska med både dansens och måleriets rörelser.

Efter att Lena Majewska dansat i det tomma rummet, kliver de övriga konstnärerna in och börjar måla på glaset. De målar hennes rörelser, arkitekturen som omger dem och inredning som t.ex. säng, bord och stolar. En målad dörrspringa, olika perspektiv och skala förvränger vår syn på rummet. Insidan av rummet blir utsidan, det synliga. Det privata blir offentligt.

Genomskinligheten i rummet och närvaron av konstnärerna, tillsammans med speglingarna av aktiviteter runtomkring installationen skapar en spännande interaktion med publiken. Kroppar, och innergård bildar en rörlig och sammanhängande rymd där rummet i plexiglas inte avgränsar. Arkitektur, måleri, scenografi och koreografi bildar ett enda verk.

Agata Groszek

Storblommigt och dekorativt mönstrat är inte vad man förväntar sig att finna på hyreshusfasader i Polen. I Agata Groszeks fotografier fylls exteriörerna på olika hus av ornament från folkkonsten.

En av Agata Groszeks professorer på Konstakademien var Leon Tarasewicz. Vid ett tillfälle tog Tarasewicz med sig sina studenter till ett hus på landet. Det hade bemålats invändigt och utvändigt av en särling. Möbler, inredning, golv och väggar var fyllda av mönster och ornament, liknande de som finns i folkkonsten. Agata Groszek dokumenterade huset och

omvandlade den lilla stugans mönsterexplosioner till ett större format, de fick växa ut på olika gråa hyreshusfasader. 

Det finns flera lager i Agata Groszeks verk som nu installerats i Blekinge museums samling av folkkonst. En person har låtit sig inspireras av folkkonstens blomstermönster och dekorationsglädje och frenetiskt målat varje vrå i sin lilla stuga för att till slut bli helt omsluten av sina mönster. Detta särlingsverk har sedan blivit konstutställning och idé till en prunkande omvandling av stadslandskap genom Groszeks konstnärsskap. Mönstren känns igen från hemslöjdens broderier i Polen, men liknande blomstermönster skulle likväl kunna upphittas i Blekinge eller varför inte i Sydamerika? 

För hundra år sedan var folkkonsten en viktig del i konstruktionen av en nationell identitet, skriver etnologen Eva Londos som under många år forskat i folkkonst. Folkkkonstens hantverk och föremål samlades in till de kulturhistoriska museerna och blev till just det, historia. Skansen invigdes i Sverige på 1890-talet och i Polen har liknande friluftsanläggningar just detta namn.

Människors skaparlust är större än så och fortfarande dekoreras och fixas det överallt i skymundan och mera inofficellt. Det dekoreras och pyntas inte bara till helg i timmerstugan som för några hundra år sedan, utan året runt. 

Det var inte bara inom folkkonsten som man utsmyckade i mängd. För hundra år sedan skrev arkitekten Adolf Loos om den stora spridningen av dekoration och utsmyckningar i inredning och arkitektur i sin skrift ”Ornament and crime”. Det var vår skyldighet att rensa husen från all ful och onyttig ornamentering. Han ogillade Art Nouveau-rörelsens böljande slingrande design som gärna innefattade växt- och blomstermotiv och spred ut sig som ett allkonstverk i inredningar. 

I Agata Groszeks verk finns delar av hur individen förskönar sin tillvaro på olika sätt, särskilt kan man tänka på lusten att måla om betonghusen Polens förorter, men man kan också fortsätta Hal Fosters resonemang om dagens designade samhälle i sin bok ”Design and crime and other diatribes”. Hal Foster är professor i konst och arkeologi på Princeton universitet och skriver om hur vi ser hus, inredning och liv som totala allkonstverk idag. Allt kan designas, inte bara ditt hem och dina kläder, utan också kroppen och dina barns gener. 

Konsthistorien är full av blomstermotiv som uppvisar en stor bredd mellan detaljrika och symboltyngda blomsterstilleben av holländska 1600-talsmålare, expressionistiska solrosfält av

Vincent van Goghs, Monets näckrosskildringar, Georgia O´Keeffes stora blomstermålningar i seklets början eller Andy Warhols screentryckta blomsterserier. 

www.groszek.vnet.com

Malgorzata Markiewicz

Under konsturen Sy ihop på färjan mellan Karlskrona och Gdynia i höstas öppnade Malgorzata Markiewicz M&M skräddarstudio i en av hytterna. Färjans passagerare bjöds in en och en till en stunds samtal medan hon broderade, virkade eller sydde om klädesplagg till dem. På utställningen visar Markiewicz broderade lakan, som under färjeturen var placerade på bäddarna i fyra hytter.

Vad finns kvar av en människa när hon lämnat sin säng? En rörelse, lite värme, en kroppslig närvaro? Man undrar vad som hänt före och vad som ska hända sedan när man ser de broderade kroppsformerna i Malgorzata Markiewicz verk. Alla verken installerades som sängöverkast eller lakan i några hytter under färjeresan och nu visas de i utställningen på museet. När man ligger ned i en bädd på färjan kan man inte låta bli att tänka på alla människor som sovit, älskat, klätt sig i partykläder, skrattat, gråtit eller diskuterat på dessa bäddar. Alla med förväntningar och idéer om resan. Varför har hon krupit ihop som ett barn i fosterställning? Varför vänder de, nästintill osynliga i sina vita trådar, ryggarna mot varandra medan ett annat par samtidigt är omslutna i en kokong av röd tråd? Var är de nu? Existentiella frågor genomsyrar alla Malgorzata Markiewicz´ verk.

Malgorzata Markiewicz arbetar ofta med objekt där hon broderar, stickar och återbrukar textilier. Gärna kläder som någon kastat bort och inte längre vill ha, men som fortfarande bär med sig minnet av den som burit klädesplagget. I M&M skräddarstudio skapade hon personliga och individuella klädesplagg av kläder som människor tagit med eller av massproducerade kläder tillverkade för butiker runt om i världen. Det var inte länge sedan de stora klädeskedjorna inte fanns i Polen. Idag kan man möta personer i Krakow, Moskva eller Oslo med likadana kläder.

Genom klädernas etiketter kan man spåra att en person i Asien sytt dem, men inte vem personligen. Markiewicz vill med sina klädesplagg skapa en egen rännil bredvid det stora flödet och hoppas att det leder till kontakt mellan människor. I samtal om identitet och kulturer växte kläder fram i hennes skräddarstudio, som efter fotodokumentation fick lämna båten med sina ägare.

I några av sina tidigare projekt har Markiewicz förvandlat kläder till behållare eller kroppar för besökarnas bekännelser och känslor. Som besökare kunde man sätta sig ner på de filtar i olika färger och mönster som fyllde och värmde betonggolvet och skriva ner något man själv burit med sig, tankar eller minnen man ville bli av med. Sedan strimlade man dem i en dokumentförstörare och stoppade ner dem i något av hennes klädobjekt och blev på så sätt befriad från dem.

Olika högar med kläder som någon klivit ur och lämnat i en park blev en serie fotografier av blommor där man som betraktare pendlar man mellan tankar om våld och överfall eller sensualism och erotik. Att bryta mot regler för hur saker och ting en gång fungerat eller för hur de bör se ut är en av hennes arbetssätt. Objekt som först verkar bekanta till sitt material och sin form, men sedan visar sig vara något annat. I verket 100% återbruk stickade hon ihop en mängd tröjor i ärmarna, som hon samtidigt gjorde väldigt långa. Som besökare till utställningen trädde man på sig en tröja och satt genast ihopkopplat med andra människor likt navelsträngar eller kedjor.

I USA samlade hon in garner och nystade tillsammans med frivilliga upp dem i nystan som hon sedan satte ihop i en magnifik ljuskrona, många deltagare var del i den gemensamma processen. Ljuskronan klipptes ned igen efter tillblivelsen och alla delarna rullade ut på golvet. Likt den grekiska Sisyfos-myten påbörjas allt igen. Sisyfos rullade en sten uppför berget i ett evigt kretslopp,

varje gång han nästan var uppe och friheten hägrade, så rullade stenen ner igen. 

www.artprogram.art.pl

Julita Wójcik

Mjuka, virkade och stärkta väggar, fönster, dörrar och tak – det är vad Julita Wójciks arkitektur består av. I utställningen visar hon både ett hyreshus från Gdynia och en förskola där garnets färger liknar de betonghusområden som byggdes i Polen på 1950-70-talen. Hon har också virkat ett ”vågigt hus” från Gdansk, det 850 meter långa höghuset med sextusen boende. Hennes verk är vitt och rosa och i mindre skala, både mäktigt och mänskligt i sitt format.

Heimat, är en virkad modell av ett gammalt tyskt hus i Gdansk, samma hus som Julita Wójcik bor i idag. Verket installerades hängandes i taket i en av hytterna på färjan, utan rötter och fast mark gungade det nästintill viktlöst med färjans rörelser. Fristaden Danzig upphörde att existera när Tyskland ockuperade området vid världskrigets början. Man förföljde också de polska Danzig-borna. Efter kriget drevs tyskarna bort från området. Heimat visades för första gången i Dresden,

en sönderbombad stad dit många tyskar förvisades. Konstnären skriver ”Detta hus reser tillsammans med nuvarande boende i huset, Julita, som likt snigeln tar med sig detta flyttbara hus på sina konstresor. (...) Under storm är det det enda objektet på färjan som är i lodrätt position.“

Filmen “Att sopa efter textilarbetarna” gjordes kring en aktion i Ludwig Geyers White Factory i Lódz och visades också på färjan. I den en gång mäktiga textilstaden Lódz finns idag många nedlagda fabriker. I en av de övergivna och mytomspunna fabrikerna valde Julita Wójcik att städa upp efter minnen och historien. Hon följde de kvinnliga textilarbetarnas spår med sopborsten och sopade upp allt som lämnats kvar till glömskan. Ett något sorgesamt arbete att städa ut efter alla dessa kvinnors arbete vid symaskinerna. Ludwig Geyer var en av de första tygtillverkarna och blev till en symbol för Lódz med sina för en fabrik ovanliga vita väggar och höga skorsten.

I de stora vitrinerna med vin- och spritflaskor på färjan installerade Julita Wójcik en mängd pudlar, virkade kring tomma öl- och spritflaskor. Där fanns också hennes bild- och textinstruktion på vad man behöver för att tillverka sin egen pudel. Med en tomflaska, tofsar, virkade delar, pärlor och en knapp kunde man göra sitt eget konstverk. Det var populärt att virka pudlar kring spritflaskor på 60-70-talen. Att arbeta med liknande mönster runt flaskans kropp, fast med sjömansgarn är ett annat hantverk med andra associationer, fastän råbandsknop och vävknut är samma sak. När man möter pudlarna kan man tänka på det sjömanshantverk som sjömän lärde sig på resor till andra länder. Makramé och spetsknyppling var något de kunde sysselsätta sig med på sin frivakt. Se, det är pudelns kärna.

Om sin aktion Loopen skriver Julita bl.a. "Färjan går sina rutter så tätt som en söm av en symaskin och gränserna närmar sig allt mer till varandra. Färjans rutt är alltid densamma och skapar en rak linje över havet och på kartan. Under konstresan "Sy ihop" i oktober gjorde färjan en extra manöver mitt på havet Östersjön, nämligen en knut. Utan att minska hastigheten gav kaptenen Krzysztof Romowicz ordern "cirkla", gör en knut, lätt lutande till vänster började färjan svänga runt tills den åter kom på rätt kurs. Alla passagerare på färjan kunde se båten göra denna manöver från däck eller på GPS-skärmen i receptionen. Vad ville konstnären säga med detta? Julita broderade en knut på sin kavaj, som liknande en kaptens symbol, men kaptenen har tre streck under knuten på sin kavaj, hon hade inget. Julita tog initiativet till hela aktionen och stod sedan uppe på däck med de andra passagerarna och beundrade hela händelsen.“

Helene Hortlunds arbeten tar hela rum i besittning i sina textila installationer. Rummen blir både arena och revir för de virkade former som slingrar sig runt om henne själv och från tak och väggar. Mönstren påminner om bordsdukar och sängöverkast och bildar både klänning, rum, gömställe och fångstnät. Aktionen och installationen ”Waiting for the prince” visades som film på nio monitorer på färjan. Likt en spindel som väntar på sitt byte satt Helene Hortlund själv och arbetade vidare på sitt verk. Mötet med publiken blev som en performance i långsam takt där besökarna kunde välja om de ville delta.

I verket ”Kedja” flätade Helene Hortlund en slags resedagbok i stort format på färjan. Hon använde sig av de textilier som finns till vardags på båten: vita lakan, bäddmadrasser, blåa uniformer, scarfs, vita skjortor, bordsdukar. Dessutom fanns också kläder som passagerare glömt och aldrig brytt sig om att hämta igen. ”Dessa tyger som är starkt förknippade med mänsklig existens har bevittnat människors lycka och olycka och minnena finns kvar i de begagnade tygerna. Av detta material som till stor del är ihopsamlat på båten och bär resandets berättelser flätar jag en kätting. Flätning är en teknik som används överallt, det är ett sätt att ordna reda och öka styrkan i materialet. Passagerarna är inbjudna att bidra till berättelsen genom att skänka mig material. Det kan vara en näsduk, en tröja man inte längre vill ha eller att skriva något som jag sedan flätar in i kedjan.” skriver Helene Hortlund. Passagerarna kunde välja att delta, eller bara se på hennes performance. Kedjan blir som många liv sammanflätade där många röster kommer till tals. Man kan lämna sina spår i hemlighet eller öppna för andra att se.

Det platsspecifika verket ”Out of sight” var ett verk på väg ut ur hyttväggen. Eftersom hyttdörrar sällan står öppna på färjan ser de flesta passagerare nyfiket in, men den passagerare som

alltför snabbt tittade in i Helene Hortlunds hytt kunde lätt missa konstverket. Ett vitt nät växte in eller ut ur väggen, som om den vore en organism som inte brydde sig om väggar.

Om hennes ”Waiting for the prince” fysiskt tar hela rummet i besittning gjorde hon tvärtom på färjan. Hon gav tomrummet utrymme. Tomrummet, tystnaden och det osagda i hytten får ta plats. Alla människor som varit här, allt som hytten fått bevittna. Hortlunds verk blir en uppmaning att se det som finns omkring dig. Hennes referens går till ljudkompositören

John Cages verk 4.33 som innebar att han satt stilla i lika många minuter och sekunder framför sitt piano. Publiken skulle lyssna allt annat än just det som förväntades av dem, allt utanför scenen.

www.helenehortlund.se

Annika Ekdahl

Lager på lager av berättelser inbjuder till samtal med betraktaren. I Annika Ekdahls gobelänger trängs historia med samtid på ett självklart sätt och ger oss nya perspektiv på vad vi trodde var verklighet. Besökaren inbjuds att dela med sig av sina historier i ett broderi som redan myllrar av spår och ledtrådar om andra människor från andra delar av världen

Annika Ekdahl skissar på sina verk i datorn innan hon låter pixlarna vara byggstenar i storskaliga gobelänger i färgskalor som datorns färgpalett inte kan erbjuda. Kontrasten mellan det långsamma arbetet med gobelängen och tidsaspekten i verkens collageartade innehåll inbjuder betraktaren till tidsresor och ett berättande utan ramar. En mängd ögonblick stannas upp, bearbetas och ges nya sammanhang. Intrycket blir nästintill filmiskt, men då i en mängd handlingar som man som betraktare fylla i. Varken början eller slut finns, och detta inbjuder generöst oss som medskapare. 

I hennes verk är allt möjligt och du kan möta dina förfäder med samma självklarhet som en samtida figur. Vi besöker en sons bröllop i New York, en fest hemma i trädgården, en kvinna på ett fotografi, ett mönster ur en bok, en kollegas hund i Australien. 

Hennes verk är sprängfyllda av infärgade färgnyanser, ljusskildringar, detaljer och förvrängda perspektiv. Den konsthistoriska kopplingen till en lång gobelängtradition är också synlig. Annika Ekdahl berättar att hon under många år haft en inspirationskälla i en tjock bok med bilder av gobelänger från det kungliga slottet i Krakow, där hundratals gobelänger från 1500-talet och framåt visar bibliska scener eller landskap med vilda djur eller grotesker. 

Stig in! Ungefär som speglar i många sagor låter oss träda in i andra världar, sätter Annika Ekdahl upp sin bild och undrar om vi vill möta en annorlunda värld, som ändå i sina taktila och föreställande delar är bekant på något sätt. 

Med gobelängen Darlings följer ett tio meter långt broderi som rest runt på utställningar i Sverige, Tyskland, England, Litauen, Australien och nu på Sy ihop/Zszywanie-resan på färjan mellan Polen och Sverige. I gobelängen kan man se det påbörjade broderiet som duk på det långbord kring vilket ett stort sällskap har fest. Kompositionen på gobelängen är snarlik en mycket bekant målning av Leonardo da Vinci, den sista måltiden. Här samlas festens gäster i en fest i varma ockratoner där man snarare associerar till överdåd och liv. I den broderade duken kan besökarna sy in sina tankar, förväntningar eller känslor. Så här skriver Annika Ekdahl: 

VI MÅR FINT

är en duk,

eller ett klotterplank

eller en sällskapslek

eller ett feel good-projekt

eller ett tidsfördriv

eller ett konstverk

eller bara ett vanligt

broderi 

www.annikaekdahl.se

Manual CC

Game Instructions for beginners and advanced players

e-exhibition, 0.6 version

Opened as a part of Centre of Contemporary Art Znaki Czasu in Torun, curated by Agnieszka Pindera

ManualCC, Instructions for Beginners and Advanced Players, is an exhibition in which curators leave the field for artists and viewers. The exhibition is a collection of instructions for games, which were sent by artists. They were produced on special sheet – invitations. The viewers can, following the instructions, do the works by themselves.