Sy ihop/Zszywanie

Malgorzata Markiewicz, Annika Ekdahl, Julita Wójcik och Helene Hortlund

Stena Baltica, oktober 2007

Går det att sy ihop två länder i ett konstprojekt? Sy ihop-Zszywanie är ett konstprojekt där polska och svenska konstnärer arbetade för att förbinda länderna symboliskt och fysiskt med hjälp av textila material. Allt tog plats på färjan mellan Karlskrona och Gdynia där nya berättelser om grannländerna växte fram i aktioner, installationer och workshops. Konstnärerna lämnade över en del av skapandet till publiken i ett antal arbeten där passagerarna inbjuds att delta.

 

Varje dygn avgår tre färjor mellan Karlskrona och Gdynia. Sy ihop vill öppna några nya passager mellan länderna. Vad betyder identitet och att ”höra till” – är vi européer, svenskar, polacker eller utopiernas världsmedborgare? Är vi antingen-eller? Skapar vi vår identitet i motsatsen till något annat, till något vi inte är? Vad vet vi om varandra?

 

En färja är en plats där passagerare normalt inte möter samtidskonst. Ytorna för interaktion och utställningar är begränsade men spännande. Från den intima och för stunden privata hytten kommer konstverken att leta sig ut till gemensamma utrymmen. En färjetur sträcker sig över lång tid och alla resenärer är samlade på en liten yta.

 

Under resan i oktober 2007 installerades konstverk i sju hytter; i färjans glasvitriner utanför taxfree; i konferensrum; hela trapphuset; korridorer; baren; restaurangtorget och receptionen. Från den intima, nästintill klaustrofobiska, privata hytten letade sig arbeten ut till gemensamma utrymmen eller spred sig över havet. En aktion genomfördes med färjan och dess kapten deltog i en övning ute till havs. Aktionen ”Loop” blev synlig både ute på havet och från satellit och gps-monitor.

 

Malgorzata Markiewicz, Annika Ekdahl, Julita Wójcik och Helene Hortlund har tidigare

arbetat med allt från gobeläng, broderi, stickning och virkning till den bortkastade, trasiga, oönskade textilen som återbrukats. De är väl förtrogna med textila material och tekniker. Textila material är något vi alla har erfarenhet av, något vi har nära oss jämnt och har haft ända

sedan vi var nyfödda. Det är taktilt till sin natur och har en form som kan röra sig och förändras.

 

Att använda sig av textila tekniker innebär oundvikligen att förhålla sig till en lång kvinnlig tradition. Precis som t.ex. gobelängerna förut skildrade dåtidens politik och vardag kommer konstnärerna på färjan att arbeta med sin egen tid. De tre nornorna i den fornnordiska mytologin spann på människors livstrådar och representerade historien, nuet och framtiden. I myter och sagor från hela världen kan man läsa om fredsvävare, spinnerskor och sömmerskor. Den textila traditionen har en stark och symbolisk plats i dessa berättelser.

 

En färjetur sträcker sig över lång tid och alla resenärer är samlade på en liten yta. Det fanns tid att försjunka i tankar och arbete, tid att upptäcka de verk som installerats på olika platser och att våga delta själv.

 

Torun Ekstrand, curator 

Malgorzata Markiewicz

Under konsturen Sy ihop på färjan mellan Karlskrona och Gdynia i höstas öppnade Malgorzata Markiewicz M&M skräddarstudio i en av hytterna. Färjans passagerare bjöds in en och en till en stunds samtal medan hon broderade, virkade eller sydde om klädesplagg till dem. På utställningen visar Markiewicz broderade lakan, som under färjeturen var placerade på bäddarna i fyra hytter.

 

Vad finns kvar av en människa när hon lämnat sin säng? En rörelse, lite värme, en kroppslig närvaro? Man undrar vad som hänt före och vad som ska hända sedan när man ser de broderade kroppsformerna i Ma?gorzata Markiewicz verk. Alla verken installerades som sängöverkast eller lakan i några hytter under färjeresan och nu visas de i utställningen på museet. När man ligger ned i en bädd på färjan kan man inte låta bli att tänka på alla människor som sovit, älskat, klätt sig i partykläder, skrattat, gråtit eller diskuterat på dessa bäddar. Alla med förväntningar och idéer om resan. Varför har hon krupit ihop som ett barn i fosterställning? Varför vänder de, nästintill osynliga i sina vita trådar, ryggarna mot varandra medan ett annat par samtidigt är omslutna i en kokong av röd tråd? Var är de nu? Existentiella frågor genomsyrar alla Malgorzata Markiewicz´ verk.

 

Malgorzata Markiewicz arbetar ofta med objekt där hon broderar, stickar och återbrukar textilier. Gärna kläder som någon kastat bort och inte längre vill ha, men som fortfarande bär med sig minnet av den som burit klädesplagget. I M&M skräddarstudio skapade hon personliga och individuella klädesplagg av kläder som människor tagit med eller av massproducerade kläder tillverkade för butiker runt om i världen. Det var inte länge sedan de stora klädeskedjorna inte fanns i Polen. Idag kan man möta personer i Krakow, Moskva eller Oslo med likadana kläder.

Genom klädernas etiketter kan man spåra att en person i Asien sytt dem, men inte vem personligen. Markiewicz vill med sina klädesplagg skapa en egen rännil bredvid det stora flödet och hoppas att det leder till kontakt mellan människor. I samtal om identitet och kulturer växte kläder fram i hennes skräddarstudio, som efter fotodokumentation fick lämna båten med sina ägare.

 

I några av sina tidigare projekt har Markiewicz förvandlat kläder till behållare eller kroppar för besökarnas bekännelser och känslor. Som besökare kunde man sätta sig ner på de filtar i olika färger och mönster som fyllde och värmde betonggolvet och skriva ner något man själv burit med sig, tankar eller minnen man ville bli av med. Sedan strimlade man dem i en dokumentförstörare och stoppade ner dem i något av hennes klädobjekt och blev på så sätt befriad från dem.

 

Olika högar med kläder som någon klivit ur och lämnat i en park blev en serie fotografier av blommor där man som betraktare pendlar man mellan tankar om våld och överfall eller sensualism och erotik. Att bryta mot regler för hur saker och ting en gång fungerat eller för hur de bör se ut är en av hennes arbetssätt. Objekt som först verkar bekanta till sitt material och sin form, men sedan visar sig vara något annat. I verket 100% återbruk stickade hon ihop en mängd tröjor i ärmarna, som hon samtidigt gjorde väldigt långa. Som besökare till utställningen trädde man på sig en tröja och satt genast ihopkopplat med andra människor likt navelsträngar eller kedjor.

 

I USA samlade hon in garner och nystade tillsammans med frivilliga upp dem i nystan som hon sedan satte ihop i en magnifik ljuskrona, många deltagare var del i den gemensamma processen. Ljuskronan klipptes ned igen efter tillblivelsen och alla delarna rullade ut på golvet. Likt den grekiska Sisyfos-myten påbörjas allt igen. Sisyfos rullade en sten uppför berget i ett evigt kretslopp,

varje gång han nästan var uppe och friheten hägrade, så rullade stenen ner igen.

 

www.artprogram.art.pl

 

Julita Wójcik

Julita Wójcik har under många år arbetat med aktioner utanför konstens traditionella rum och tvärtom, tagit med sig det textila hantverket och vardagslivet ut på konstens arenor. I utställningen installerar hon textil arkitektur som följt med på Sy ihop-resan och en film om sin aktion ute till havs på och med färjan mellan Gdynia och Karlskrona.

 

Mjuka, virkade och stärkta väggar, fönster, dörrar och tak – det är vad Julita Wójciks arkitektur består av. I utställningen visar hon både ett hyreshus från Gdynia och en förskola där garnets färger liknar de betonghusområden som byggdes i Polen på 1950-70-talen. Hon har också virkat ett ”vågigt hus” från Gdansk, det 850 meter långa höghuset med sextusen boende. Hennes verk är vitt och rosa och i mindre skala, både mäktigt och mänskligt i sitt format.

 

Heimat, är en virkad modell av ett gammalt tyskt hus i Gdansk, samma hus som Julita Wójcik bor i idag. Verket installerades hängandes i taket i en av hytterna på färjan, utan rötter och fast mark gungade det nästintill viktlöst med färjans rörelser. Fristaden Danzig upphörde att existera när Tyskland ockuperade området vid världskrigets början. Man förföljde också de polska Danzig-borna. Efter kriget drevs tyskarna bort från området. Heimat visades för första gången i Dresden,

en sönderbombad stad dit många tyskar förvisades. Konstnären skriver ”Detta hus reser tillsammans med nuvarande boende i huset, Julita, som likt snigeln tar med sig detta flyttbara hus på sina konstresor. (...) Under storm är det det enda objektet på färjan som är i lodrätt position.“

 

Filmen “Att sopa efter textilarbetarna” gjordes kring en aktion i Ludwig Geyers White Factory i ?ód? och visades också på färjan. I den en gång mäktiga textilstaden ?ód? finns idag många nedlagda fabriker. I en av de övergivna och mytomspunna fabrikerna valde Julita Wójcik

att städa upp efter minnen och historien. Hon följde de kvinnliga textilarbetarnas spår med sopborsten och sopade upp allt som lämnats kvar till glömskan. Ett något sorgesamt arbete att städa ut efter alla dessa kvinnors arbete vid symaskinerna. Ludwig Geyer var en av de första tygtillverkarna och blev till en symbol för ?ód? med sina för en fabrik ovanliga vita väggar och höga skorsten.

 

I de stora vitrinerna med vin- och spritflaskor på färjan installerade Julita Wójcik en mängd pudlar, virkade kring tomma öl- och spritflaskor. Där fanns också hennes bild- och textinstruktion på vad man behöver för att tillverka sin egen pudel. Med en tomflaska, tofsar, virkade delar, pärlor och en knapp kunde man göra sitt eget konstverk. Det var populärt att virka pudlar kring spritflaskor på 60-70-talen. Att arbeta med liknande mönster runt flaskans kropp, fast med sjömansgarn är ett annat hantverk med andra associationer, fastän råbandsknop och vävknut är samma sak. När man möter pudlarna kan man tänka på det sjömanshantverk som sjömän lärde sig på resor till andra länder. Makramé och spetsknyppling var något de kunde sysselsätta sig med på sin frivakt. Se, det är pudelns kärna.

 

Om sin aktion Loopen skriver Julita bl.a. "Färjan går sina rutter så tätt som en söm av en symaskin och gränserna närmar sig allt mer till varandra. Färjans rutt är alltid densamma och skapar en rak linje över havet och på kartan. Under konstresan "Sy ihop" i oktober gjorde färjan en extra manöver mitt på havet Östersjön, nämligen en knut. Utan att minska hastigheten gav kaptenen Krzysztof Romowicz ordern "cirkla", gör en knut, lätt lutande till vänster började färjan svänga runt tills den åter kom på rätt kurs. Alla passagerare på färjan kunde se båten göra denna manöver från däck eller på GPS-skärmen i receptionen. Vad ville konstnären säga med detta? Julita broderade en knut på sin kavaj, som liknande en kaptens symbol, men kaptenen har tre streck under knuten på sin kavaj, hon hade inget. Julita tog initiativet till hela aktionen och stod sedan uppe på däck med de andra passagerarna och beundrade hela händelsen.“

 

Helene Hortlund

Helene Hortlund tar ofta hela rum i besittning i sina textila installationer, där hon personligen också blir en del av verket. På färjeturen mellan Polen och Sverige minimerade hon installationen så att hyttens tomrum vibrerade.

 

Helene Hortlunds arbeten tar hela rum i besittning i sina textila installationer. Rummen blir både arena och revir för de virkade former som slingrar sig runt om henne själv och från tak och väggar. Mönstren påminner om bordsdukar och sängöverkast och bildar både klänning, rum, gömställe och fångstnät. Aktionen och installationen ”Waiting for the prince” visades som film på nio monitorer på färjan. Likt en spindel som väntar på sitt byte satt Helene Hortlund själv och arbetade vidare på sitt verk. Mötet med publiken blev som en performance i långsam takt där besökarna kunde välja om de ville delta.

 

I verket ”Kedja” flätade Helene Hortlund en slags resedagbok i stort format på färjan. Hon använde sig av de textilier som finns till vardags på båten: vita lakan, bäddmadrasser, blåa uniformer, scarfs, vita skjortor, bordsdukar. Dessutom fanns också kläder som passagerare glömt och aldrig brytt sig om att hämta igen. ”Dessa tyger som är starkt förknippade med mänsklig existens har bevittnat människors lycka och olycka och minnena finns kvar i de begagnade tygerna. Av detta material som till stor del är ihopsamlat på båten och bär resandets berättelser flätar jag en kätting. Flätning är en teknik som används överallt, det är ett sätt att ordna reda och öka styrkan i materialet. Passagerarna är inbjudna att bidra till berättelsen genom att skänka mig material. Det kan vara en näsduk, en tröja man inte längre vill ha eller att skriva något som jag sedan flätar in i kedjan.” skriver Helene Hortlund. Passagerarna kunde välja att delta, eller bara se på hennes performance. Kedjan blir som många liv sammanflätade där många

röster kommer till tals. Man kan lämna sina spår i hemlighet eller öppna för andra att se.

 

Det platsspecifika verket ”Out of sight” var ett verk på väg ut ur hyttväggen. Eftersom hyttdörrar sällan står öppna på färjan ser de flesta passagerare nyfiket in, men den passagerare som

alltför snabbt tittade in i Helene Hortlunds hytt kunde lätt missa konstverket. Ett vitt nät växte in eller ut ur väggen, som om den vore en organism som inte brydde sig om väggar.

Om hennes ”Waiting for the prince” fysiskt tar hela rummet i besittning gjorde hon tvärtom på färjan. Hon gav tomrummet utrymme. Tomrummet, tystnaden och det osagda i hytten får ta plats. Alla människor som varit här, allt som hytten fått bevittna. Hortlunds verk blir en

uppmaning att se det som finns omkring dig. Hennes referens går till ljudkompositören

John Cages verk 4.33 som innebar att han satt stilla i lika många minuter och sekunder framför sitt piano. Publiken skulle lyssna allt annat än just det som förväntades av dem, allt utanför scenen.

 

www.helenehortlund.se

Skrivits om projektet Sy ihop

Press och media